En morgon tittade min dotter på mig.
»När jag blir mamma ska jag bli som du. Bara lite mer färgglad.«

Hon syftade på mina kläder. Hon har rätt. Jag klär mig ofta i svart. Eller inte ofta. Nästan alltid faktiskt. Jag trivs i svart.
Men när jag skriver tar jag fram målarlådan. För favoritfärg till trots vad gäller kläder trivs jag inte med att varken se livet – eller skriva – i svart eller vitt.
Gott eller ont. Rätt eller fel.
Jag tror vi har fler dimensioner än vad som syns vid första anblicken.
Den övertygelsen ligger till grund för allt mitt skrivande och kanske just till det som kom att bli min debutroman.

Idén till Annan påföljd föddes sommaren 2009. Även om det tog tid innan jag förstod att jag skulle skriva om det.
Min son var tio år när jag möttes av rubrikerna om hur en femtonåring flicka mördats av en jämnårig kamrat. På grund av en kyss. Dagarna som följde målades en bild upp där svartsjuka skymde sikten av kärlek och där svek kompenserades med mord.
Jag minns hur jag tittade på min son. Fem år till och det kunde vara vi. Oron och obehaget inför det obeskrivliga fick mig många gånger att stanna upp. Nästan lika många gånger slog jag rädslan ifrån mig och gick vidare.
Det kan inte hända mig.
Jag radade upp argument på argument varför detta är något som händer andra. Sökte i artiklarna efter någon att skylla på. Försökte hitta skillnader. Allt för att övertyga mig om att jag hade sett tecknen. Att jag hade handlat annorlunda.
Fast argumenten stockade sig och fick aldrig riktigt fäste. Jag har aldrig varit den som gjort saker lätt för mig. Även om jag många gånger önskat att jag kunde. Tro mig.
Jag tycker att det ofta är så att vi, oavsett om det handlar om ökad övervikt bland barn eller ett mord på en ung flicka, snabbt behöver fastställa vem som bär ansvaret. Vem som är skyldig. Inte nödvändigtvis för att komma till rätta med problemet eller för att utdöma straff. Utan snarare för att kunna avskriva oss egen skuld.
Jag är trött på hur det alltid pekas åt något annat håll för att vi själva vill stå där utan skuld.
Min ansats var att utifrån rubrikerna försöka skapa en fiktiv värld som i någon aspekt kunde förklara hur något så ofattbart kan ske.
Jag ville komma åt nyanserna. Använda lite mer färg.
Och jag ville göra det utan att peka finger. Jag hade inte för avsikt att enkelt fördela skulden åt ett håll så att andra kunde gå fria.
Dottern öppnade min garderob någon dag efter kommentaren om min färglöshet. Vände sig sedan om med – så mycket en sexåring nu kan få – en rynka mellan ögonbrynen.
»Du har ju färgglada kläder, mamma!« Ett konstaterande och en underförstådd fråga.
»Jag ska bli bättre på att använda dem«, lovade jag henne.
För lika mycket hon vill bli som jag när hon blir stor, lika mycket vill jag vara färgglad som hon.

Foto: Bingo Rimér